VIDEOBLOGG - Om fängelset, dålig sjukhuspersonal & en fråga till er

De har verkligen inte ratt att komma med egna asikter ch utgora sitt jobb darefter vad de anser moraliskt ratt eller fel,



dessutom ar psykisk ohalsa inte pahittat, de borde vara mycket mer toleranta, eller sa kan du anmala de och skicka ett starkare budskap!

Det låter som att den personal du stött på har varit sjukt oproffesionell! Jag har dock själv aldrig åkt till sjukan, utan har alltid tejpat med kirurgtape hemma, så min erfarenhet av akuten är noll på den fronten.

Ja, det har hänt mig. När jag väl kunde se att jag mådde dåligt och ville, behövde bli inlagd. Då ville dom bara skicka hem mig med en pillerburk. Men jag kämpade. Och jag fick kämpa MYCKET. Mina krafter tog snabbt slut och min mamma fick ingripa. Hon vägrade att jag kom hem. Först var dom beredda att bara slänga ut mig och då skulle jag ju hamna på gatan. Men tillslut blev jag inlagd, men dom var inte direkt trevliga. Jag hade ju skapat det här själv, som du säger. Dom bryr sig inte om det är självförvållat. Helt sjukt. När man väl VILL ha hjälp så får man inte den. Systemet är helt fucked.

Det har inte hänt mig men jag känner till personer som det hänt för. Själv är jag aldeles för rädd för blod för att kunna göra något sådant...

Nej, de har verkligen inte rätt att lägga sina personliga åsikter och känslor före arbetet. Jag är alltid rädd att det ska ske när jag söker sjukvård för sår eller annat, men det har aldrig hänt mig. Trots att jag kommit tillbaka nästa dag ibland. Ortopeden syr ihop och skickar vidare till psykakut. Däremot har jag blivit misstrodd inom vården när jag var svårt sjuk i lunginflammation och inlagd för det, när lungan kollapsade visste de inte varför och trodde att jag hade orsakat det själv osv. Så en gång självskadare - alltid självskadare. Står det i journalen så är man märkt för livet inom vården. Tyvärr.

Fy fan vad otrevligt! Och oacceptabelt också för den delen.

Jag har setat med öppna sår och dom kollade knappt på dom, det var visserligen på psykakuten men tycker inte det ska spela någon roll. har även suttit på psyk och i detalj berättat om hur, när, var och varför jag skulle ta livet av mig. samtalet på två timmar ledde till att jag skulle åka hem, ta några atarax och prata med min psykolog dagen efter. inte okej tycker jag.

KRAMAR!

Jo, har varit med om det några gånger och när jag tillslut bara blev hånad när jag kom in på psyk så slutade jag att söka omvårdnad och vård för det, vilket resluterade i att min tröja torkade fast nåt så oerhört att jag verkligen fick stålsätta mej för smärtan när jag skulle dra av den, satt verkligen som klistrad. Jag har fått kommentarer som "Men det här var ju inga djupa sår!", "Håller du på så här hela tiden?".

En annan gång vart jag helt knäckt när jag kom in till Säters sjukhus med hjälp av polis, innan sköterksan ens sagt hej så säger hon bara "polisen är ingen taxi, men nu är du ju här så då får vi väl prata då" jag bara grät när hon sa det, var så himla slut och mådde så himla skit just då. Till och med poliserna hajade till lite över det konstiga bemötande och då sucker den äckliga sköterkskan "hon var här i förra veckan oxå"

Sen var det bara två theralen sen en sjuktaxi hem. Även fast det förekommer att folk söker vård vid tillfällen då de hade kunnat klara det själva så kan man ju inte håna sköra människor, då blir det ju ingen vård alls! Sånt äcklar mej verkligen, ut med kärringaasen nu!

jag har ofta råkat ut för att dom tejpar (asdåligt) isället för att sy. det är väldigt svårt i en sådan situation, tycker jag, att säga ifrån, säga att man är värd riktig vård.

för jag vet att jag gjort det själv och jag är då inte värd deras tid och ork - en tanke som ofta dök upp hos mig.

MEN en gång for vi till en crappy jourvårdcentral som vägrade sy och kunde tejpa det, jag vart arg och sa att detta behövs sys varpå bi åkte vidare till akuten som sydde, dom sa att det absolut behövdes sys och kunde inte förstå jourvårdcentralen som inte gjorde det.



ops! nu fick du en liten roman.



<3

Detta har hänt med mig med. Dock inte med att dom bara tejpat utan sy får jag typ alltid göra. Men förra gången slocknade lampan mitt i nar han sydde och varken han eller ssk viste hur den skulle sättas på då utrustningen är ny. Så han sydde då helt enkelt lite på måfå . Plus att han stack ssk med nålen. Hon frågar mig direkt om jag har blodsmittor och nej det har jag inte. Men enligt lag måste hon egentligen kolla sig. För vem vet, jag kanske ljuger?



Och samma sak hände även mig som Linnea lite längre upp skrivit. Jag blev inte tagen på allvar när jag sökte för mina fysiska besvär. Eller det va mitt boendestöd som ringde ambulans. När jag sedan kom till akuten brydde dom sig knappt inte. Efter ett tag sa dom att jag blev utskriven men sa att jag skulle åka till psyk. Nej sa jag, jag kom in för mina fysiska besvär. Men dom brydde sig fortfarande inte. Sen när jag skulle gå blev det bara svart igen och jag svimmar. Efter ett tag kollar dom blodtryck m.m och då blev det direkt upp till hjärtintensiven. Tack för att man tas på allvar. Har massor av fler dåliga händelser. Skulle kunna bli en roman ;)

Det har hänt mig. När jag var inlagd på vuxenpsyk och mådde väldigt dåligt, hade jag smugglat med mig rakblad in och skar mig. Sjuksköterskan som jobbade den kvällen vart jätte arg på mig och rent ut sagt skällde på mig inne i behandlinsrummet där hon plåstrade om mig och tryckte ner mig ännu mer genom att säga att jag drar ner dom andra patienterna och att jag borde pka hem nu. Min mamma och jag polisanmälde henne för kränkning men ärendet gick inte vidare för att det bara var jag och hon i rummet och polisen tror ju inte på en psykiskt sjuk person som mig mot en sjuksköterska som jobbar där.