Hur jag skall handskas med detta minne...?
Dessa minnen börjar komma allt oftare de senaste åren.
Ett av mina minnen, kanske klarar av att skriva om fler en annan gång.
*******************************
Minns att när jag var liten, innan jag fyllt 8 år,
så brukade grannens barnbarn Linda (20 år)
passa mig då mamma jobbade, och jag inte
gick i skolan.
För henne fick jag inte göra mycket.
Ofta då hon tröttnat på mig kunde hon stoppa
mig i bäddsoffan.
Ni vet där emellan/under, där det kan ligga lakan.
Jag var ju så liten och rädd.
Jag skrek och grät i timmar, blev inte utsläppt ur
fängelset förrän jag inte hade fler tårar & röst.
Eller tills hon ansåg att jag skulle lugna ned
mig innan mamma kom hem.
Så vitt jag vet, så har mamma fortfarande ingen aning om detta.
***************************
Detta kanske kan vara en del till varför jag är som jag är.
Vilken idiot människa, hur kan man göra något sådant mot ett liten barn..!!
Vilken idiot människa, hur kan man göra något sådant mot ett liten barn..!!
Men lilla hjärtat... Vilket förbannat pucko! Det är aldrig för sent att berätta något. Jag tycker att du ska berätta för din mamma.
Det är inte roligt att plågas av barndomsminnen i vuxen ålder. Nu är ju jag betydligt äldre än du, men jag plågas fortfarande. Jag drömmer även mardrömmar om min barndom då och då. Det har hänt att jag har vaknat och gråtit. Jag har försökt att prata med min mamma (eftersom hon är den stora anledningen till mina hemska barndomsminnen) men det går inte. Det hela viftas bara bort och jag har bara fått höra hur jävlig jag var som barn. Nu har jag levt utan kontakt med min mamma i över ett år. Det är sorgligt att man ska behöva ha ett sådant förhållande till sin mamma, eftersom en mamma ska vara en av de största människorna i ens liv. Men jag har överlevt eftersom jag har fina vänner och underbara svärföräldrar :-)
Du kanske ska konfrontera den här "Linda" nu när du är vuxen, och förklara för henne hur illa hon egentligen har gjort dig?
Kramar
faaaan vad dåligt gjort! så ska man aldrig behandla någon!
Ja de va riktigt sött :)
det värker i mitt hjärta bara av att läsa det här... men allt går att komma över, det krävs en massa bearbetning och att du minns och kan skriva om det är ju ett jätteviktigt steg! hoppas du kan tänka tillbaka på det till slut och bara se hur störd hon var, och inte att du mår allt för dåligt av det. vet hur mycket minnen kan plåga en...
kramar
svar; kände att det är ett nytt år, ville ha en nystart. är nog en 4 år sedan jag startade förra bloggen och man hinner ju ändras en del!
stackarn,
kanske dags att berätta för din mamam så hon kan ge en rejäl utskällning till den dära idioten !
elr?
ett sådant barn minne e inget kul minne :P
Tack ska du ha :)
skämtar du eller?! jag skulle vilja ta den där subban klippa av hennes fingrar.. en efter en..
Hur fan kan man behandla barn så!?
Såna jävlar ska dö.Såna som ger på sig barn.
Varesig det är psykiskt,fysikt eller sexuellt.
Såna hatar jag, efter ha blivit sexuellt utnyttjad som 10 åring av en kompis pappa. Jag förstår inte hur man kan ge sig på B A R N
Kämpa gumman.
Vad hemskt! Stackarn.
Jag tycker du ska berätta för din mamma.
Vilken spänande blogg man har hittat.
Uch fy vad hämskt hur man man göra så.
Hoppas allt är bra med dig annars.?
Ta gärna en titt in i min blogg.
Jag blir flyförbannad när jag läser detta att jag nästan vill gråta. Ingen har rätten att göra så!
Tycker verkligen att du ska berätta om det här för din mamma så hon kan hjälpa dig gå till botten med det här.
Vet själv hur svårt det är att ständigt plågas av hemska minnen och drömma mardrömmar om det. Och jag hoppas verkligen att det blir bättre.
Kramar,
Tack så mycket, ska ta en titt på sidan. Kram
Min pappa är alkoholist, so i know how u feel. =(
Kämpa på.
Men herregud !!!!!
Ja, hon bär nog en hel del av skulden till dina problem kan man tänka...
Jag tror också som fler i kommentarerna att det nog är bra för dig att berätta och konfrontera personen i fråga. - Ifall du orkar med det.
Det är nog lättare att gå vidare om du får ur dig din berättelse även för personer det berör.
Kram !
Det också dessvärre. Var med om misshandel i ett förhållande. Tack o lov lyckades jag ta mig ur det, men fick många dödshot en lång tid efteråt.
Har inte pratat eller träffat min pappa på över ett år. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, bara av den anledningen att jag ville bort från honom. Han misshandlade mig psykiskt.
Men nu är jag lycklig. Och försöker ta dagen som den kommer.
Åh, käranån! Förstår. Men finns det någon du kan prata med? Det är verkligen JÄTTEviktigt att få ur sig all skit, speciellt när man varit med om något så traumatiskt!
Går du till nån psykolog, till exempel?
<3<3
Nej det tror jag inte. Men jag lider ofta av depressioner, dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Men det är något jag försöker bygga upp hela tiden.
Men vad sjukt! Vilken idiot till människa. Usch, att dte finns sådana.
har läst lite på din blogg. tycker du skriver bra.
känner igen mig i mycket av det du skriver.
kämpa på!
Sv: med tanke på rubriken till inlägget så måste jag säga att meningen med bilden inte stod klar, nej, åtminstone inte för min del.
Jag vet ingenting om huruvida du utger dig för att vara en förebild, allt jag sa var att du bör tänka på vilka signaler du sänder ut. Du är väl dessutom grundaren till "get help here"-forumet, vilket i sin tur borde innebära att du på ett eller annat plan vill att människor ska lyckas ta sig ur sin mentala ohälsa, något jag inte anser att kombinationen "tjockis idiot" + en bild på en smal mage främjar. Men det får stå för mig, jag menar inte att attackera dig. Just pointing out a view.
SV: Okej. Jodå med mig är det allt bra. =)
Vad gör du annrs då?
Nej men usch va hemskt! :( Kram
Eliza, jag blir så ledsen varje gång jag läser i din blogg. Jag tycker du är en sån smart och klok människa, du har en skön personlighet, men det var alltid väldigt tydligt att du inte mådde bra. Precis som med många andra. Och när man mår dåligt håller det verkligen tillbaka en från att bli den man kan vara och leva så som man skulle kunna leva. Det hindrar en från att bygga relationer med andra, för man har ju inte ens en stabil relation med sig själv. Men hur ska man få det när man levt med sån osäkerhet i barndomen och aldrig kunnat lita på nån? När vuxenvärlden svikit en så.
Jag hoppas innerligt att du hittar ett sätt att ta dig igenom allt, att du finner styrka i dig själv. För det är så hemskt, att när man blivit så sviken, tror jag att man tvingas hitta en enorm styrka inom sig själv för att överleva. Jag tror inte jag kan lösa dina problem, jag kan inte känna hur fruktansvärt du mår, jag kan inte uppleva dina upplevelser. Men jag vet hur smärta känns, även om jag inte vet hur din är formad, för det vet ju bara du. Men om jag ändå får försöka ge ett råd, så tror jag, Eliza, att det skulle kunna hjälpa dig om du hittade en BRA terapeft att prata med under längre tid. Det måste vara någon du klickar med på det personliga planet. Nån du kan lita på. Och DU måste våga lita på den personen också. Terapi är jättebra, och du har helt klart saker du behöver bearbeta och prata om. Men, och jag tror du vet detta redan, terapi handlar inte bara om att prata om det som varit svårt, gråta, få lite tröst. Det handlar om att utmana sig själv, tvinga sig själv att se saker, att kanske låta sig provoceras av sin terapeft och ändå komma tillbaka om hon/han visat förståelse samtidigt. Ja, du förstår nog vad jag menar. Att sörja är en del av terapin, en annan, lika viktig del, är att jobba för att bygga upp sitt liv.
I vilket fall som helst. Jag hoppas du kan konfrontera din mor och den här "Linda" med den sorg och ledsamhet de orsakat dig. Och sen... om de bara stöter bort det och inte vill höra... ja, då måste man faktiskt inte älska sina föräldrar.
Jag hoppas att du hittar nåt i livet som du tycker om och som kan göra det roligare att leva även när det är tufft.
Kram Maja (Maja från Wendelsberg som hängde med Axel o Aleks)
fan vilken vidrig upplevelse:(
Förlåt... igen..
